Obduktion ska göras om dödsorsaken är oklar och det är av särskild betydelse att dödorsak fastställs (se Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om kliniska obduktioner m.m.; SOSFS 1996:28)
Oavsett om döden inträffat på eller utanför sjukhus skall initialt en bedömning ske om indikation för rättsmedicinsk undersökning föreligger.
Indikation för rättsmedicinsk undersökning föreligger vid yttre påverkan som kan misstänkas ha orsakat eller bidragit till döden: skador av all tänkbar genes såsom tex trafikolycka, fall, brand, drunkning, nedkylning, suicid, förgiftning/överdosering/intoxikation, även uttalad autolys och plötslig död hos yngre samt oidentifierbar avliden innebär indikation för rättsmedicinsk undersökning. När dessa situationer föreligger skall den dödsfallskonstaterande läkaren omedelbart kontakta polismyndighetens dödsfallsutredare.
Om indikation för rättsmedicinsk obduktion ej föreligger skall alltid klinisk obduktion övervägas.
Kan man fastställa dödsorsaken? Finns det frågetecken/oklarheter i sjukdomsbilden?
• Ställningstagande till obduktion görs i första hand av behandlande läkare. Vid tillfällen då diagnosen är känd och dödsfall kan förväntas bör ställningstagande till obduktion ha gjorts av behandlande läkare i förväg. I de fall då detta inte är möjligt eller då beslut inte kan vänta åligger det tjänstgörande läkare att ta ställning till obduktion så snart som möjligt efter att dödfallet konstaterats.
• Då beslut tagits ska obduktionsremiss skrivas i journalsystemet av behandlande/ tjänstgörande läkare inom 3 dagar efter dödfallet och skickas till Patologavdelningen i Halmstad.
• Inför planerad obduktion ska minst en närstående informeras och om möjligt även efterhöra om den avlidnes inställning var känd. Man ska samtidigt upplysa om närståendes möjlighet att motsätta sig obduktion i de fall där kunskap om dödsorsaken inte är av särskild betydelse.
• Obduktion får ske oberoende av den avlidnes inställning och de närståendes invändningar om det är av särskild betydelse att dödsorsaken fastställs.
• Obduktion för andra syften såsom att få kunskap om sjukdom, skador eller inverkan av behandling får ske om den avlidnes inställning till obduktion är oklar och om närstående inte motsätter sig sådan åtgärd
• Om en avliden har ett explosivt implantat, ska den läkare som utför den kliniska obduktionen av den avlidne ansvara för att implantatet avlägsnas i samband med obduktionen (SOSFS 1996:28)
• Övriga praktiska rutiner och tillämpningar ska vid behov tas fram och dokumenteras på varje arbetsplats.
Om det vid en klinisk obduktion kommer fram omständigheter som talar för att en polisanmälan ska göras, ska den läkare som utför obduktionen ansvara för detta. Obduktionen ska avbrytas i avvaktan på besked från Polismyndigheten om rättsmedicinsk undersökning.